En viktig person i mitt liv sa att jag inte skulle falla för dig, jag skulle bli sårad. Du anar inte vilken person det här är, du känner den här personen.. Men sanningen är att känslorna bubblade inom mig från första gången jag såg dig. Du var den vackraste jag någonsin sett.
och jag trodde jag hade dig ett tag.. tills du, som alla andra säger att det inte går längre, du lämnar en. Men jag klarade inte av det, så jag tyckte vi skulle ses iallafall, bara för attfå ha kvar en liten del av dig, bara en liten.. Så vi började träffas på andra sätt.
Fan vad bra jag mådde nu, samtidigt som jag hatade mig själv för att jag skadade mig på de sättet. kände såhär tills jag började inse att det bara var jag som hörde av mig, ingenting var ömsesidigt.. Så sa jag till dig att jag inte orkade mer, och du blinkade inte ens när jag sa det. Du brydde dig inte. Det jag ösnkade mest av allt var att du skulle säga att du ville träffa mig fortfarande, eller åtminstonde fråga varför.. Men inte ens det.
Det var då paniken skrek inom mig, så jag fick tillbaka dig, ett antal gånger.
Du sa att du skulle säga till när jag blev din mellan handel. Du kunde inte ens göra det. Istället för man se dig svika en mitt framför ögonen på mig. Trodde inte människor kunde vara så elaka. Pinsamt för dig, riktigt pinsamt.
Hatar mig själv för att jag vet att jag inte kommer släppa dig nu.
fan vad jag hatar dig ibland.. och samtidigt gillar jag dig så det gör ont.
Varför existerar du?