När allting börjar gå nerför så inser man inte från början att det inte tar slut om man inte ställer sig upp direkt. Tillslut så kommer du inte ur det svarta jävla hålet du sitter i. Detta utav den enda anledningen att du tror att ingenting kan bli bra. Allt känns hopplöst och meningslöst.
Dina tidigare intressen är inte dina intressen längre. Du sover hellre bort dagarna numera. Du lider av panikångest attacker, det känns som att väggarna i rummet stryper dig, men du orkar inte gå ut heller, för du skapar ett hat mot allt och alla. Det gör ont i huvudet att tänka på mycket men ändå så lite på samma gång. Inte konstigt att du bara sover, du blir helt slut utav dina vakna timmar.
Tillslut hatar du ditt liv och dig själv. Allt du kan göra är att lära dig själv att vara lycklig, för lycka kommer inte och knackar på din dörr. Hur fan lär man sig att vara lycklig?

Du gör bäst i att isolera dig själv, annars kommer du bara såra andra för att du inte tar tag i ditt liv.